Sverige är ett underligt land. Medan jämlikhetspatoset är stort och den förda politiken ofta är rationell är det märkligt hur bekymmerslöst stora omfördelningar av förmögenheter behandlas.

Ta fastighetsskatten. Först utsåg en folklig opinion den som blivit (mång)miljonär utan att lyfta ett finger till offer. Sedan kom en sänkning av taxeringsvärdet på marken som husen står på. Redan på 1800-talet argumenterade emellertid Henry George för att just marken var det som borde beskattas. Hans idé om en markvärdesskatt utgår från att det människor själv skapat bör tillfalla dem själva, medan det naturen tillhandahåller tillhör alla. Alltså bör värdet på den oförbättrade marken beskattas men inte byggnader och andra av människohand skapade värden.

Henry Georges syn stämmer väl överens med vad de flesta ekonomer idag anser om effektiv beskattning. Visst, att beräkna markvärden kan vara svårt och välfärdsstaten kräver bredare skattebaser. Men ändå, en vettig princip.

De politiska avstegen från denna princip är inte begränsade till fastighetsskatten: ingen auktion ordnades när 3G-licenserna delades ut, utsläppsrätter för koldioxid ges gratis till dem som släpper ut mest och – praktexemplet – svensk jordbruksmark är helt obeskattad.

I samma anda har värdet av att bo i en attraktiv hyresrätt inte beskattas, medan husägare fram tills nyligen fick betala högre skatt när villaområdet blev populärt. Guldet som fallit över hyresgäster när ombildningarna till bostadsrätter duggat tätt har behandlats som vilka vinster som helst – trots att dessa varit helt riskfria för köparna. När nu en ändring av hyrespolitiken kanske (äntligen) står för dörren är det symptomatiskt att regeringens utredare inte ens berör den förmögenhetsöverföring från hyresgäst till hyresvärd en avreglering innebär.

Det verkar som om allt förnuft försvinner ur politiken när någon grupp får en skur manna från himlen över sig. Kan det bero på att den konflikt mellan effektivitet och fördelning som politiken vanligtvis brottas med tillfälligt upphört? Plötsligt står man där inför en ren fördelningsfråga… tydliga vinnare och förlorare… alla lösningar är effektiva… allt gungar och det svartnar för ögonen… och just då måste beslutet fattas…