Sälj Svenska Spel och beskatta spelandet

Bör staten äga bolag i näringslivet? Om detta råder delade meningar. Men i ett fall framstår en statlig ägare som alltmer olämplig: Svenska Spel.

Tillsättningen av förra ministern och ambassadörskan Margareta Winberg till ny ordförande har kritiserats hårt. Idag, drygt två veckor senare, avgår bolagets omhuldade VD, Jesper Kärrbrink, med formuleringen att ”Mina idéer om hur Svenska Spel ska drivas inte stämmer överens med den bild ägaren har”.

Vilka idéer syftar han på? Naturligtvis handlar det om de motstridiga mål staten sedan länge satt upp för bolaget. Å ena sidan vill man ha hög omsättning eftersom detta ökar skatteintäkterna. Å andra sidan vill man ha låg omsättning eftersom omsättningen bidrar till ökat spelberoende.

Låter det schizofrent? Javisst. Som tur är finns ett bättre alternativ: sälj Svenska Spel och beskatta spelandet. På så sätt undviks problemen med att ha en marknadsaktör som är både spelare och domare på samma gång. Och dessutom kan spelberoendet dämpas (även om det finns praktiska problem med att beskatta internetbaserad handel, men det är en annan fråga).

Tur eller skicklighet?

Tycker ni att vi lever i turbulenta och osäkra tider? Det är i så fall en uppfattning som inte stöds av data, åtminstone inte om vi begränsar oss till den makroekonomiska utvecklingen. Under de senaste decennierna verkar konjunktursvängningarna ha dämpats avsevärt, ett fenomen som brukar benämnas The Great Moderation. I USA och många andra länder verkar dämpningen ha skett i mitten av 1980-talet men i Sverige först under 1990-talet.

Löpande standardavvikelse för fyra kvartals BNP-tillväxt.

De dämpade konjunktursvängningarna sammanföll med en förändrad syn på stabiliseringspolitiken. Centralbanker blev mer självständiga, finanspolitiken blev mer regelstyrd, och det blev mindre fokus på finjustering av konjunkturläget. Kan vi då dra slutsatsen att det var förbättrad finans- och penningpolitik som medförde ökad stabilitet? Nja. Det verkar tydligt att bättre penningpolitik har medfört stabilare inflation. Det är däremot oklart om bättre stabiliseringspolitik även har bidragit till mer allmänt dämpade konjunktursvängningar. Vissa studier finner stöd för den hypotesen. Men enligt flera andra studier beror den ökade stabiliteten i hög utsträckning på tur. Vi kanske helt enkelt har utsatts för mindre chocker än under 1970-talet.

Den pågående finansmarknadskrisen kommer nog att hjälpa oss att skilja mellan de två hypoteserna. Det råder knappast något tvivel om att många ekonomier nu utsätts för betydande negativa chocker. Hittills har krisen mest synts på finans- och bostadsmarknaderna. Tesen att stabiliseringspolitiken har förbättrats stärks onekligen om spridningen till övriga sektorer fortsätter att vara begränsad.