”Aj, aj, aj, nu blir livet komplicerat”, tänkte nog en och annan nationalekonom nyligen. Antonio Rangel presenterade då hårda bevis för att folk tycker att vin som de tror är dyrt smakar bättre än vin de tror vara billigt. Inte bara påstod de grundlurade försökspersonerna att det ”dyra” vinet var godare, den förhöjda smakupplevelsen kunde även observeras i hjärnans lustcentrum.

Att priset påverkar upplevelsen av – och därmed efterfrågan på – en vara gör att vår traditionella beskrivning av hur utbud och efterfrågan bestämmer priset blir tokig. För att inte tala om hur svår en analys av välfärdseffekterna blir – priserna går upp, det konsumeras mindre men man uppskattar det man får mer. Hur tusan ska man reda ut denna härva? Måste vi börja om från början och bygga upp en helt ny analysapparat?

Även om vår uppgift som forskare är att förstå verkligheten, inte att leverera enkla analyser baserade på felaktiga antaganden, måste man fråga sig hur vanliga denna typ av effekter är. Blir en biltur verkligen mer njutbar om jag tankat på en dyr bensinmack? Känns huset varmare och skönare för att jag missat extrapriset på mineralull vid tilläggsisoleringen? Skulle den olycka en arbetsgivare upplever av att ha råkat anställa en slarver mildras av att denne samtidigt råkat få alldeles för hög lön?

Nja, det är väl tveksamt. Snarast beror det nog på att just vindrickande är behäftat med så mycket status och att tvivlet på den egna smakförmågan stort. Men det är bäst att vara på sin vakt. Man vill ju inte att midsommarfirandet ska förstöras av att man lockats att köpa (för) billig sill.