Nära skjuter ingen hare

Som nationalekonom är man benägen att inte tillskriva enskilda individer någon större roll i historien. Vad är väl ett enskilt öde – om än ett mäktigt sådant – mot de anonyma marknadskrafterna?

Rätt mycket verkar det som.

En färsk studie finner att länder vars auktoritära ledare mördats tog väsentligt större kliv mot demokrati än länder där ledaren utsatts för ett misslyckat attentatsförsök. Då slumpen är avgörande för om attentat lyckas eller ej är det troligt att demokratiseringen orsakades av det politiska mordet. Effekterna är dessutom märkbara långt efter att attentatet ägt rum.

Ett rättfärdigande av politiska mord? Knappast. För det första hittar de inga positiva effekter av mord på demokratiska ledare. För det andra finner de vissa belägg för att misslyckade attentat ökar det inhemska förtrycket. Så om någon nu ska tvunget ska utföra ett attentat, då bör man vara säker på att lyckas.

Att skapa värde utan att använda materiella resurser

Ekonomisk tillväxt är något som ofta missförstås. Många verkar tro – lite som tycks vara fallet med synen på vad ekonomer pysslar med i största allmänhet – att det uteslutande handlar om pengar och konsumtion av materiella grejer. I själva verket handlar ekonomisk tillväxt helt enkelt om att bli bättre på att skapa värden. I abstrakt mening kan man tänka på det mesta som görs som att människor kombinerar sin egen arbetsinsats med resurser i sin omgivning för att skapa något av värde. Sättet på vilket vi kombinerar arbete och resurser är vår teknologi och att bli bättre på detta, alltså kunna skapa större värden givet arbetsinsats och resursåtgång är ekonomisk tillväxt.

Den viktigaste insikten ifrån den mest grundläggande av ekonomiska tillväxtmodeller, den så kallade Solow-modellen, är att det enda sätt på vilket vi kan uppnå långsiktig tillväxt är genom att bli bättre på att kombinera arbetskraft och resurser. Denna insikt har fått modern tillväxtteori – så kallad endogen tillväxtteori – att nästan uteslutande handla om drivkrafterna bakom teknologiska framsteg, det vill säga frågan: “Vad driver den process som gör att vi kan skapa allt större värden med en given mängd resurser?”

På konsthall Magasin 3 i Stockholm pågår för närvarande en utställning som driver denna fråga ett steg längre. En av utgångspunkterna i Tino Sehgals konstnärskap är frågan om värdeskapande utan att använda materiella resurser (lyssna på intervju med Tino Sehgal i Snittet). I hans utställning finns inga objekt. Som besökare möter man istället människor som blivit instruerade av Sehgal, som tolkar det han sagt till dem. Konsten är de konstruerade situationer som uppstår mellan besökare och tolkare. Åsikterna kan tänkas gå isär om i vilken utsträckning Tino Sehgal lyckas fullt ut, men värde skapar han och dessutom ställer han en bra fråga. Det är inte lite.