Fluortanten kan göra oss fattigare

Aldrig får man vara riktigt glad. När nu nationalekonomin tagit det fantastiska klivet till att bli en empiriskt orienterad vetenskap där forskarna gör sitt yttersta för att bygga sina analyser på experimentliknande situationer, ja då inser man att detta har ett pris. Vi tenderar att glömma bort den allmänna jämvikten – nationalekonomins andra stora bidrag till mänskligheten.

Ta studien som låg till grund för Roberts inlägg om fluortanten. Allmän jämviktsteori lär oss att även om de som fått tänderna fluorbehandlade tjänar fyra procent mer, betyder det inte nödvändigtvis att Sverige skulle bli fyra procent rikare av fluorsköljning. En sådan slutsats stämmer bara om fluoren gör oss alla mer produktiva. Robert gör den betydligt rimligare tolkningen att den negativa särbehandlingen av de som annars skulle haft dåliga tänder minskat, vilket höjt deras relativa löner. I den mån förbättrad tandhälsa minskar obefogad diskriminering är det utmärkt, men möjligheten finns att fluortanten istället gjort oss alla fattigare.

Anledningen är att förmågan att hålla sina tänder i gott skick utan statlig inblandning kan vara en bra signal om egenskaper som arbetsgivare gillar. Noggranhet, ansvarstagande, uthållighet – bara för att nämna några. Att fluortanten kommer och förstör denna signalmekanism är naturligtvis toppen för alla slarvrar, men inte för alla andra. De måste då hitta på ett nytt sätt att signallera sina attraktiva egenskaper. Kanske genom att läsa dubbla utbildningar, kanske genom att förvärva djupa kunskaper om whiskey, vin och olivolja. Något jobbigt, tråkigt och resurskrävande måste det i varje fall vara, annars funkar inte signalen.

Så även om den generella välfärdstaten har många etiskt tilltalande och effektivitshöjande drag, leder den även till oönskade kulturella sidoeffekter. Om det är värt priset? Antagligen, men jag kanske ändrar mig nästa gång någon börjar mala på om någon obskyr single-malt.

En friare tjänstepension

De senaste veckorna har många fått information från Collectum om sina tjänstepensioner. En vanlig diskussion som dyker upp i detta sammanhang är att många inte begriper den information de får om sin framtida pension. Eftersom den framtida pensionen är genuint osäker tycker jag inte att det är konstigt att vi inte blir speciellt upplysta. Själv brukar jag ställa två andra frågor: Varför har jag en tjänstepension? Och vad är marknadsvärdet på de tillgångar min arbetsgivare har köpt för min räkning?

Det finns flera goda skäl till att ha ett tvingande pensionssystem. Ett argument som ofta lyfts fram är att vissa individer annars avsiktligt skulle undvika att pensionsspara i förhoppning om att bli försörjda av andra välfärdssystem efter pensioneringen. Ett annat argument är att många av oss har svårt att planera långsiktigt och att vi skulle spara mindre än vi egentligen vill om vi inte tvingades att spara.

I Sverige har vi därför ett omfattande allmänt pensionssystem. Men arbetsgivare och fackföreningar har dessutom förhandlat fram tjänstepensioner utöver det allmänna pensionssystemet. Möjligen ger det allmänna pensionssystemet en bristfällig pensionsnivå för många löntagare. Givet begränsingar i hushållens planeringsförmåga kan det då vara motiverat med tjänstepensioner utöver den allmänna pensionen.

Men för dem som av någon anledning antingen inte vill pensionsspara så mycket eller vill spara i andra tillgångar än de avtalade bör sådana möjligheter ges. Under senare år har visserligen individens valmöjligheter angående tjänstepensionens placeringar ökat något, men vi kan fortfarande inte välja att få pengarna i handen för att t ex amortera på lån i stället för att pensionsspara på finansiella marknader. Inte heller kan vi – om jag förstår rätt – undvika att en del av kapitalet placeras i traditionella pensionsförsäkringar om vi anser att det är oklart hur avkastningen i sådana försäkringar fördelas mellan olika individer och generationer.

Här finns en synbar konflikt mellan viljan att styra individerna till de ”rätta” framåtblickande besluten och att tillåta dem att fatta egna beslut. Chicagoforskaren Richard Thaler har i sin forskning visat att det går att kombinera det paternalistiska synsättet med fria beslut (se t ex den här översiktsartikeln). Tjänstepensionerna skulle vara ett bra exempel på hans tankegångar om de utformades som en standardlösning för dem som inte aktivt väljer något annat.