Aldrig får man vara riktigt glad. När nu nationalekonomin tagit det fantastiska klivet till att bli en empiriskt orienterad vetenskap där forskarna gör sitt yttersta för att bygga sina analyser på experimentliknande situationer, ja då inser man att detta har ett pris. Vi tenderar att glömma bort den allmänna jämvikten – nationalekonomins andra stora bidrag till mänskligheten.
Ta studien som låg till grund för Roberts inlägg om fluortanten. Allmän jämviktsteori lär oss att även om de som fått tänderna fluorbehandlade tjänar fyra procent mer, betyder det inte nödvändigtvis att Sverige skulle bli fyra procent rikare av fluorsköljning. En sådan slutsats stämmer bara om fluoren gör oss alla mer produktiva. Robert gör den betydligt rimligare tolkningen att den negativa särbehandlingen av de som annars skulle haft dåliga tänder minskat, vilket höjt deras relativa löner. I den mån förbättrad tandhälsa minskar obefogad diskriminering är det utmärkt, men möjligheten finns att fluortanten istället gjort oss alla fattigare.
Anledningen är att förmågan att hålla sina tänder i gott skick utan statlig inblandning kan vara en bra signal om egenskaper som arbetsgivare gillar. Noggranhet, ansvarstagande, uthållighet – bara för att nämna några. Att fluortanten kommer och förstör denna signalmekanism är naturligtvis toppen för alla slarvrar, men inte för alla andra. De måste då hitta på ett nytt sätt att signallera sina attraktiva egenskaper. Kanske genom att läsa dubbla utbildningar, kanske genom att förvärva djupa kunskaper om whiskey, vin och olivolja. Något jobbigt, tråkigt och resurskrävande måste det i varje fall vara, annars funkar inte signalen.
Så även om den generella välfärdstaten har många etiskt tilltalande och effektivitshöjande drag, leder den även till oönskade kulturella sidoeffekter. Om det är värt priset? Antagligen, men jag kanske ändrar mig nästa gång någon börjar mala på om någon obskyr single-malt.
Senaste kommentarer