Ett spöke går runt Europa – den polske rörmokarens spöke skrev Macej Zaremba i sin artikelserie från 2005 om det västeuropeiska motståndet mot ökad arbetskraftsinvandring från öst. Frågan är mer aktuell än någonsin i samband med EG-domstolens uppmärksammade domar från i vintras i vaxholmsmålet och igår då domstolen kritiserade en tysk delstat för att i en upphandling krävt att ett polskt byggföretag skulle betala löner som låg över den lagstadgade minimilönen.

Betyder detta att EU-domstolen berett vägen för ökad ekonomisk integration mellan EU och övriga världen? Inte säkert. För tvärt emot vad många tror är inte globaliseringen en exogen, ostoppbar och okontrollerbar process. Den är istället resultatet av en rad visserligen okoordinerade men likväl politiska beslut att liberalisera handeln med varor, tjänster och kapital mellan länder. Och trots att de flesta är eniga om att samhället i stort tjänar på arbetskraftsinvandring och globalisering finns det välorganiserade krafter som förlorar – eller upplever att de förlorar – och som står beredda att förmå politikerna att stoppa en fortsatt gloabliseringsprocess. Vi har redan sett flera prov på detta.

Vad ska då globaliseringens försvarare göra för att säkra globaliseringens vinster? Nationalekonomer och statsvetare har på ett övertygande sätt visat att motståndet mot globalisering, frihandel och invandring ökar markant, särskilt bland lågutbildade arbetare, ifall detta upplevs gå ut över välfärdspolitiken.

Slutsatsen är att t ex liberaliseringar av arbetsmarkanden bör kombineras med olika välfärdssatsningar, något Andreas Bergh (och andra) visat varit en framgångsrik politik genom historien. Om detta inte görs och EU-domstolens domar fortsätter späka den västeuropeiska arbetarklassen riskerar globaliseringen förbytas i deglobalisering, precis som efter första världskrigets utbrott, och då väntar betydligt läskigare spöken än de unga polska hantverkare som endast vill skapa sig ett bättre liv i ett grannland långt rikare än deras eget.