Inflationen är högre än på femton år och låginflationsekonomin kan vara ett minne blott. Därmed är det läge att påminna om kostnaderna med en hög inflation. En av dessa kostnader, som dock sällan diskuteras, gäller den nominella beskattningen av kapitalinkomster.

Arbetsinkomster beskattas sedan ett par decennier realt, dvs skatteskalorna som används för att räkna ut marginalskatter i olika inkomstklasser justeras i takt med inflationen. Skälet är enkelt: vi vill slippa oönskade marginalskattehöjningar (eng. bracket creep) och påföljande fördelningseffekter som enbart orsakats av att konsumentpriserna råkat stiga.

En likartad logik kan appliceras på kapitalinkomsters beskattning. Höjd inflation ökar spridningen av olika sparformers effektiva beskattning och detta gör i sin tur att människor blir mer benägna att låta inflationen snarare än samhällsekonomiska överväganden styra sitt sparande med ineffektiv resursallokering som följd. Ett område där detta är påtagligt är försäljning av tillgångar. Antag till exemepel att inflationen är 5%. Om en person köper aktier till ett värde av 1000 kr till en genomsnittlig årsavkastning på 5% är dessa 14 år senare värda 2000 kr. Med nuvarande skatteregler är den beskattningsbara kapitalvinsten 1000 kr trots att aktiernas reala avkastning är noll kronor (5%-5%=0%)! Enligt Wall Street Journal var en tredjedel av värdestegringen på aktier mellan 1979 och 1994 (motsvarande 1.5 triljoner dollar) enbart en effekt av inflationen.

Ytterligare en effekt vid sidan av den felaktiga skattebördan är att en nominell reavinstskatt förstärker de inlåsningseffekter som uppstår när tidpunkten för försäljning skjuts upp enkom för att undslippa skatteinbetalning.

Det är dock inte bara kapitalinkomsternas beskattning som snedvrids av en hög inflation. I en ny studie av amerikanska hushållsförmögneheter visar nationalekonomerna Mathias Doepke och Martin Schneider att redan låga nivåer av inflation har betydande omfördelande effekter på förmögenhetsfördelningen. Till de stora vinnarna hör staten (vars skuld urholkas) och unga medelklasshushåll med stora bostadslån. De största förlorarna är äldre hushåll och utlänningar som har lånat ut pengar.

Att indexera kapitalbeskattningen är ett naturligt sätt att lösa dessa bieffekter av skattesystemet. Jag har hört ryktas att Ingemar Hansson på finansdepartementet skissar på en ny skattereform (kan någon bekräfta?). Man kan bara hoppas att en reformerad kapitalbeskattning ingår i det arbetet.