”Hata inflationen” skriver Ragnar Roos i ett ledarstick i DN i dag. En allmän motvilja mot inflationen är förmodligen en god grund för penningpolitiken. Men historien har visat att det är långt ifrån tillräckligt. Som nytillträdd president hösten 1974 ägnade Gerald Ford ett långt tal till kongressen lyssna på utdrag nedan) just till att utveckla sitt inflationshat. Som bekant fortsatte den höga amerikanska inflationen under 1970-talet. Om man läser hela talet inser man varför. Ford föreslår tio åtgärder för att bekämpa inflationen. I ljuset av modern makroekonomisk forskning ter sig merparten av förslagen märkliga - speciellt att han inte ville använda restriktiv penningpolitik.
Martin: Det finns ju en kritik mot Bernankes penningpolitik, att den i hög grad kopierar just 1970-talets dito, med hög inflation som följd. Hur ser du på det? Stämmer den kritiken eller finns det några centrala skillnader mellan då och nu? (Svara om du har tid och lust.)
Niclas: Liksom på 1970-talet har man problem med stigande inflation i kombination med ett svagare konjunkturläge, och man väljer åtminstone för tillfället att försöka motverka konjunkturförsvagningen. Så visst finns det likheter, men jag har ändå svårt att tro att det ska gå lika illa som då. Dels har inflationsökningen i USA – åtminstone om man rensar för energi och mat – ännu inte tagit fart som i inledningen av 1970-talet, och dels har nog Bernanke en bättre insikt om hur inflationen ska bekämpas, Lite oroande är förstås att Fed inte har utvecklats lika mycket som andra centralbanker – det finns fortfarande problem med bristande öppenhet och risk för politiska påtryckningar.